Varför jag lämnade mitt uppdrag som regionfullmäktigeledamot
av lektor, fil.dr Bo Göran Carlsson, Borås

Demokratin har aldrig fullt ut fungerat i verkligheten. Som princip har jag emellertid trott på företeelsen sedan jag gick i andra klass i realskolan. Jag har tagit det för självklart att alla sansade personer i vårt samhälle varit inställda på att de folkvalda representerade medborgarna, att de utförde sitt arbete för deras bästa och att de undvek att sko sig på deras bekostnad. Min erfarenhet under de senaste tolv åren att det inte alls förhöll sig så har varit smärtsam.

Införandet av kommundelsnämnderna i Borås gav min tilltro till demokratin en hård törn; det handlade uppenbarligen inte alls om att deligera makt utan om att befria yrkespolitikerna från ansvar. Ett stort antal fallskärmar blev det bestående resultatet av denna besinningslöst ojämlika, odemokratiska och lika exempellöst dyra som invecklade organisation, som också mycket sänkte kompetensen i besluten.

Folkpartiets nomineringar till kyrkovalet 2001 (då styrelsen satte ihop listor över huvudet på medlemmarna) och kommunalvalet 2002 (då man helt frångick resultatet i provvalet) fick mig att inse att detta parti inte alls var demokratiskt, och i januari 2002 ställde jag mina krafter till sjukvårdspartiet - folkets viljas förfogande. Jag har under många år varit en stor beundrare av partiets initiativtagare Rune Lanestrand, och medlem av Småbrukare i Väst sedan organisationens grundande. Huvudidén för det nya parti han startade, att bryta ned landstingsbyråkratin och göra varje sjukhus till en självstyrande enhet, tilltalade mig djupt.

Oförväntat hamnade jag på andra plats på sjukvårdspartiets lista i Södra Älvsborg, och från februari fram till valdagen lade jag ned i stort sett all min fritid på att torgföra partiet. Medias negativa inställning till politiska alternativ och Lanestrands sjukdom och avhopp under valrörelsen ledde ibland till att jag misstrodde partiets chanser att nå 3 %, och endast det faktum att jag är en person med betydande ansvarskänsla fick mig att jobba vidare.

Resultatet borde ha gjort min under sommaren allt sämre mage bättre: partiet behöll 3,7 % av väljarna, fördubblade antalet i Södra Älvsborg och tredubblade det i Borås. Jag hade gjort ett gott arbete följaktligen; det tyckte också väljarna i Södra Älvsborg, som med 11,7 % personkryss placerade mig i regionfullmäktige.

Jag visste ganska litet om sjukvårdspolitik i början av 2002 - jag har aldrig sysslat med det förut, och om regionens organisation visste jag ingenting. Ju mera jag satte mig in i den, desto mera häpen blev jag. Omkring 200 personer (varav 149 regionfullmäktigeledamöter) utgjorde den beslutande instansen; den beredande och verkställande utgjordes av bl.a. 17 (sjutton!) i praktiken ständiga regionråd med osannolika löner, fulla fallskärmar efter tolv år och fullständigt oklar arbetsfördelning.

Besluten i sjukvårdsorganisationen innehöll många olika nivåer, och utförarstyrelsen gjorde beslutsprocessen ännu mera förvirrad. Av de mellan fyrtio och femtio tusen anställda i regionens sjukvård gick tre och en halv administratör på varje läkare(!), den politiska överbyggnaden för denna koloss på lerfötter kostade skattebetalarna sex hundra miljoner kronor per år, den centrala byråkratin i denna organisation hade Sveriges i offentlig förvaltning högst betalda löner o.s.v.

I Västra Götaland lackerade man bussarna för hundratals miljoner kronor i en ledsamt mörkblå färg medan de offentliga kommunikationerna inskränktes och vägnätet inte har befunnit sig i sämre skick på trettio år. Kostnaderna galopperade och vårdmängden minskade, och ingen tycktes ta ansvar för någonting.

Redan i somras började jag hysa tvivel på de ledande politikernas intellektuella hederlighet. Kan någon människa - ens Roland Andersson eller Lars-Gerhard Westberg - tro, att en sådan här organisation är bra för något, t.ex. för sjukvården, började jag fråga mig själv, och svaret kunde såvitt jag förstod bara bli nej. Det handlade egentligen inte om att ordna fungerande sjukvård utan om att fylla den härskande klassens plånböcker. Den här gigantiska bluffen skulle jag alltså bli en del av!

Insikten om det här sorgliga tillståndet skapade en personlig "schizofreni" av ett slag som fick mitt vanliga arbete inom den kommunaliserade skolan att framstå som en bagatell. Skulle jag i fyra år kunna arbeta för något som jag inte tror på, som ingen tror på, och som bara är ett spel för galleriet?

I slutet av januari orkade jag inte längre. Det finns förresten inga möjligheter att heltidsarbeta och samtidigt vara folkvald i regionen med någon som helst trovärdighet. Att med fem dagars framförhållning läsa i flera kilo text och sedan åka upp till Vänersborg och trycka på knappar utan att veta vad jag röstar på roar mig inte, och det är alltså så det nuvarande "demokratiska systemet" fungerar. Med det får man de politiker man förtjänar! Regionsstyrelsens behandling av mina tre första motioner visar på både dess och dess tjänstemäns totala brist på seriös kompetens! För första gången sedan 1991 har jag besökt försäkringskassan!

Jag har lagt de motioner som jag i valrörelsen lovade mina väljare. Sedan återgår jag till att bli fri opinionsbildare. Margareta Bjälkemo tar över mitt uppdrag och kommer förhoppningsvis att fullfölja vad sjukvårdspartiet gick till val på. Att partiet har en framtid är uppenbart!

Själv äter jag magmedicin och zoloft och vårdar fortfarande den kanske verklighetsfrämmande iden om demokratin! Men den gigantiska bluff som är regionen Västra Götaland har ingenting med demokrati att göra!

(En lätt beskuren variant av denna text var publicerad i Alingsås Tidning den 10 mars)
Alingsåsguiden