En sjukvård med elefantiasis

Nyligen frigjordes Alingsås lasarett från regionens förkvävande mastodontadministration och fick en mer självständig ställning till fromma för såväl patienter som personal. Men friheten blev inte lång. Här uppenbarade sig ju en ny försörjningsmöjlighet för klåfingrade och avdankande politiker som måste utnyttjas! Lasarettets vårdresurser dräneras nu på 1,1 miljoner kronor för betalning av arvoden till tio politiker i en ny sjukvårdsstyrelse - resurser motsvarande två läkartjänster eller hundra starroperationer.

Dessa styrelseledamöter, vars främsta merit är ett vältränat sittfläsk, skall nu tala om för en högutbildad, erfaren läkar- och sjuksköterskekår hur dessa skall utöva sitt yrke! I regionen sitter dessutom 800 andra politiker och detaljstyr 43 000 vårdanställda efter ett system, som sedan decennier övergivits av det privata näringslivet. Politiska beställar- respektive utförarstyrelser budgeterar in i minsta detalj årets tillåtna vårdinsatser! När nu dessa heltidsanställda eller högt arvoderade politikers uppgifter i regionen övertas av de tio politikerna i Alingsås, borde väl antalet sjunka i motsvarande mån? Men icke - man ropar efter ännu fler! De hittillsvarande tio lokala hälso- och sjukvårdsnämnderna skall utökas med ytterligare sex. Antalet politiker och tjänstemän ökar lavinartat, och nya fastigheter byggs i rasande fart för att hysa alla nya pratmakare, pärmbärare och bläcksprutare. Man är nu uppe i tio s k regionhus.

Sjukvårdsproduktionen krymper och administrationen sväller ut. För det senast redovisade verksamhetsåret 2001ökade kostnaderna med 7,7 mot budgeterade 3,6 procent. Samtidigt minskade sjukvårdsproduktionen med drygt två procent! Regionens personalstatistik visar följdriktigt på en kraftig ökning av administrativ personal, som tillsammans med ökat antal läkarsekreterare vid förra årsskiftet uppgick till 6 987 personer. Antalet läkare sjönk däremot till 4 248, vilka därtill enligt uppgift ägnade i genomsnitt drygt hälften av sin tid åt administrativa uppgifter. Mot resterande 2 124 direkt produktiva läkartjänster svarar således 9 111 administrativa, eller 4,3 administratörer per varje direkt produktiv läkare! En analys av kostnaden per genomsnittligt patientbesök på allmänläkarnivå i Skaraborg bekräftar vanstyret och den absurda snedfördelningen mellan administration och produktion.

Ett patientbesök hos vårdcentral är tre gånger så dyrt som hos en allmänpraktiserande privatläkare.
Regionens förvaltningskostnad uppgick 2001 till 1 359 900 000 kronor motsvarande kostnaden för 4-5 sjukhus av Alingsåsmodell, men ändå räcker det inte. Nu skall ytterligare en sjukhusstyrelse berika ett antal politiker enbart i Alingsås med vardera 100-200 000 kronor årligen.

Bokslutet för år 2002 är ännu inte klart, men mycket tyder på ett underskott i storleksordningen en halv miljard. Höjningen av landstingsskatten med 75 öre som i kombination med högkonjunktur enligt bokslutet tillfört regionens sjukvård ytterligare 2 750 miljoner (budgeterat 1 400 miljoner) har inte räckt till för att täcka de galopperande kostnadsökningarna. Nu tar man till höjda och nya patientavgifter under 2003 för att nästa år sannolikt åter kräva ny skattehöjning. Man går till och med så långt ner i organisationen i sin jakt på mer pengar att distriktssköterskorna, som skall avlasta distrikts- och sjukhusläkarna med tillsyn av kroniskt sjuka patienter och svara för den förebyggande och vardagsnära sjukvården samt barnavården, nu belastas med allt fler ekonomiska och administrativa uppgifter.

Från att tidigare varit avgiftsfritt är nu konsultation hos distriktssköterskorna avgiftsbelagd. Sköterskorna skall nu ta upp och bokföra samt redovisa patientavgifter för olika slags behandlingar. Enligt prislistan kostar exempelvis mätning av blodtryck 60 kronor och för mellanliggande blodprov 80 kronor. Tar sköterskan både blodprov och blodtryck kostar besöket 140 kronor, medan patienten för ett läkarbesök inklusive provtagningar och blodtrycksmätning slipper undan med 120 kronor.

Man undrar vilken högt betald administratör eller politiker som räknat fram en sådan prislista. Sköterskornas tid för vårdande uppgifter reduceras, liksom tillgängligheten för patienterna, medan kostnaden ökar. Tidsbeställning införs, och distriktssköterskan har förvandlats från den uppskattade, förtroliga vännen till mottagningssköterska och målvakt.
Uppenbart klarar inte politikerna sin uppgift, och i brist på kompetens ropar man ideligen på mer pengar; mera skatt, högre och fler avgifter, fler restriktioner samt mer papper och administration. Men vårdpersonalen beskärs såväl numerärt som i produktivitetshänseende, och patientköerna blir längre och längre.

Det är obegripligt att en välutbildad läkar- och sjuksköterskekår accepterar att arbeta under politiker, som varken tycks ha några kunskaper om vårdyrket, om arbetsledning eller elementär ekonomi och organisation. I min ungdom seglade jag med kinesbesättning. Vid ett tillfälle vägrade den vanligen flitiga och lydiga besättningen utföra en rutinmässig revision av huvudmaskineriet. Anledningen visade sig vara att den unge, oerfarne sjöingenjören, som tjänstgjorde som arbetsledare, inte visste hur arbetet skulle utföras. När en tillkallad äldre kollega beordrade kineserna att utföra revisionen, gick arbetet som smort och utan protester.

Kineserna, vars kultur på det arbetsorganisatoriska planet var betydligt mer subtil och utvecklad än våra politikers, ville inte genera en överordnad genom att visa att de kunde det, deras befäl inte hade en aning om! Kanske vore detta en kultur för läkare och sjuksköterskor att ta efter? Vägra underordna er inkompetenta, tärande politiker och kräv i stället en för uppgiften välutbildad, dokumenterat erfaren och kunnig ledning!

Nyligen gjorde Chalmersprofessorn i arbetsorganistaion, Sten-Olof Gustavsson, en lysande analys av vårdsektorns föråldrade ledning och arbetssätt och jämförde detta med industrins professionalism. Som exempel nämndes SKF med över 40 000 anställda, ett omfattande produkt- och tjänsteprogram och med ett stort antal operativa enheter spridda över hela världen. SKF styrs från ett koncernkontor med cirka 70 personer! Enligt professor Gustavsson ligger vårdsektorn femtio år efter industrin beträffande management och arbetsorganisation. Jag tror det är en alltför snäll bedömning. En jämförelse med organisationen av 1800-talets husarer är mera relevant. Läs Jaroslav Hašeks berömda bok, Den tappre soldaten Švejks äventyr! Man upptäcker där förbluffande överensstämmelse med regionsjukvårdens organisation hos det förstenade, idiotiska regelverk och den inkompetens som styr soldaten Švejks vardag. Nu skall samma tokigheter beskära även Alingsås lasaretts nyvunna självständighet. Bevare oss väl!

Kjell Eriksson
Hemsjö
Insändare i AT den 24 januari 2003

Alingsåsguiden