Valfrid Paulsson äldst - men vem är tröttast?

Valfrid Paulsson, förre generaldirektören för Naturvårdsverket, har i en artikel i DN förordat förbränning av hushållssopor som ett ekonomiskt och miljömässigt bättre alternativ än sopsortering och kompostering. Artikeln är även undertecknad av K-G Mellbin, Lars Löfstedt, Per Selberg och Sören Norrby, samtliga med meriter från framträdande poster inom, och lång teknisk och administrativ erfarenhet av avfallshantering och miljöarbete, bl. a. som kampanjledare för Håll Sverige rent. I en intervju i AT den 12/2 avfärdar Bo Norling, chef för Alingsås miljöskyddskontor, artikeln som ett verk av "gamla trötta gubbar som inte hänger med"!

När busen saknar argument, tar han till knytnävarna. Bo Norling angriper med grovt nedvärderande förolämpningar sina meningsmotståndares personer och deras ålder istället för att bemöta deras åsikter med fakta. Hans inlägg uppvisar brist på begåvning och intellektuell hederlighet. Norling invänder mot artikelförfattarna med påpekandet att hushållen har skyldighet utföra viss sopsortering. Det är en halvsanning, och avslöjar att han sannolikt inte läst den artikel vars författare han senilförklarar.

Det finns ingen laglig skyldighet för hushållen att sortera. hushållsavfall. Däremot får miljöfarligt material såsom elektronik, batterier, kemikalier, lysrör, mediciner etc. inte läggas bland hushållssoporna utan skall deponeras på därför anvisade uppsamlingsställen, något som också mycket tydligt understryks i DN- artikeln. Forskaren Ola Eriksson vid KTH, som inom kort publicerar sin doktorsavhandling om sopsortering och avfallshantering, stöder Valfrid Paulssons uppfattning. "Klart olönsamt att sortera avfall" skriver Ola Eriksson i sitt debattinlägg, i vilket han också hänvisar till forskningsrapporter om miljöpåverkan och kostnader för sopsortering och återvinning publicerade av IVL, Chalmers

Tekniska Högskola och Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier. Nu kan dessa forskare rimligen inte beskyllas för trötthet på grund av för hög ålder, men enligt Bo Norlings värderingar och språkbruk kan deras relativa ungdom å andra sidan medföra risk för att Alingsås miljöchef inte anser dem vara tillräckligt torra bakom öronen för att deras forskning skall tillmätas någon betydelse.

Vilken metod som är bäst att hantera sopor på kan säkert diskuteras. Det finns undersökningar och utredningar som förordar kompostering och s.k. återvinning samt andra som hävdar förbränning som bästa metod. För många har miljöfrågorna förvandlats från förnuftsfrågor till trosuppfattning - en ny sorts religion, som predikas lika lidelsefullt som den stridslystnad med vilken den inflammerade debatten om den 13-åriga Marias omtvistade jungfrufödsel förs.

Det de flesta medborgare emellertid önskar, är inga nya trosbekännelser utan saklig och dokumenterat objektiv upplysning. Allmänhetens respekt och intresse för viktiga miljöfrågor har dess värre underminerats, genom att miljöfrågor förvandlats till spelmarker i det politiska myglet och används som betalningsmedel för innehavet av regeringstaburetterna. Även om det handlar om sopor, bidrar inte heller Bo Norlings vulgära och ålderssegregerande påhopp till att öka förtroendet för det sätt, varpå miljövården bedrivs och debatteras. Det pärlband av tillkortakommanden som miljökontoret i Alingsås under årens lopp visat upp, tyder tyvärr inte heller på någon högre grad av vitalitet och vakenhet inom Norlings fögderi.

De lysande resultaten av miljökontorets arbete och förhandlingsskicklighet har hittills inskränkt sig till utanordnandet av häpnadsväckande goda förmåner åt vissa av kontorets tjänstemän, medan kommunmedborgarnas intresse vid en rad skandalösa upphandlingar i miljösammanhang gravt försummats. Därom har en rad artiklar inte minst i denna tidning berättat. Man frågar sig var den tröttaste sophanteraren står att finna.

Kjell Eriksson
Hemsjö
AT den 19/2 2003


Alingsåsguiden